Hitler is the new black

Hitler is the New Black av Daniel Franzén approprierar en sliten modeterm för att undersöka hur extrempolitiska idéer rör sig mellan fält: från marginal till mainstream, från historia till algoritm. Titeln iscensätter en semantisk kollision – mellan trendens språk och totalitarismens gestalt – och pekar mot hur det förflutnas våldsideologier återkommer, ofta i ny form, med ny estetik.

Verket talar till en samtid där högerextrema idéer återvänder till det offentliga rummet – inte enbart genom hotfull retorik, utan genom stilisering, offernarrativ och affektiv populism. Men kritiken riktas inte enbart mot den traditionella högern. Verket pekar också på en växande antisemitism inom delar av den progressiva och antikoloniala vänstern, där solidaritet med Palestina i vissa fall kombineras med en okritisk hållning till Hamas antisemitiska ideologi. I denna ideologiska glidning återaktiveras gamla hatbilder – inte nödvändigtvis genom direkt hatretorik, utan via symboliska förskjutningar, tystnader och omvända värdeskalor.

Genom att placera Hitler i trendens språkdräkt avslöjas en farlig kulturell rörelse: hur hat normaliseras genom repetition, synlighet och estetisering. Det svarta i titeln är inte bara en färg – det är ett kodord för det tidlösa, eleganta och ofrånkomliga. Verket ställer frågan: vad händer när det fasansfulla inte längre upplevs som otänkbart, utan som estetiskt, cirkulerbart – kanske till och med chict?

I denna kontext blir även populärkulturens roll central. När Kanye West (Ye) släpper en låt med titeln Nigga Heil Hitler blir det en brutal påminnelse om hur fascistisk ikonografi och antisemitism idag kan samexistera med svart populärkulturell identitet – inte i opposition, utan i sammansmältning. Det som en gång var otänkbart har blivit estetiskt gångbart.

Följande text är en konversation mellan konstnären Daniel Franzén och ChatGPT som ett försök till analys av verket.

Kan propaganda vara konst? Finns det en risk att textbaserade verk som detta snarare ”bara” blir propaganda och inte konst?

I detta fall är titeln så laddad att den aktiverar betraktaren snarare än instruerar dem. Det är just det estetiska (den ironiska formeln, mode-referensen, ordkrocken) som gör att det inte blir en pamflett. Istället blir det en kritisk spegel mot samtidens sätt att estetisera politik och återcirkulera ondska.

Propaganda:

- Vill övertyga.
- Arbetar ofta i en enda riktning.
- Skapar inte ambivalens, utan bygger på att sända ett tydligt budskap.
- Begränsar tolkningen snarare än att öppna upp den.

Textbaserad konst, däremot – när den fungerar – gör ofta motsatsen:

- Den skapar friktion mellan form och innehåll.
- Den öppnar flera tolkningslager.
- Den placerar betraktaren i ett osäkert eller tvetydigt tillstånd.
- Den visar snarare än säger vad man ska tycka.

Här är några starka exempel på konstnärliga aspekter i verket:

Språk som material.
I verket används ett befintligt idiom (“X is the new black”) – som en ready-made – och förskjuter det. Det är ett poetiskt och konceptuellt grepp som t.ex relaterar till konstnärer som Jenny Holzer, Barbara Kruger och Lawrence Weiner.

Ambivalens och friktion.
Titeln på verket är varken ett rent påstående eller en ren fråga. Den gnager, skaver, tvingar till reflektion. Det gör den till konst, inte propaganda.

Reflexivitet.
Verket är medvetet om sin egen laddning och risk. Det pekar på den samtid det ingår i och på sin egen möjlighet att feltolkas, missbrukas, estetiseras. Det är självkritiskt – och därmed intellektuellt öppet.

Tidskänslighet.
Du träffar en samtida punkt som många vill undvika, och gör det med vass formkänsla och kritisk skärpa – utan att peka med hela handen. Det är konst som tar ansvar utan att moralisera.

Är det ”bara” texten som gör verket? Kunde det inte lika gärna vara ett vitt A4-papper med texten skriven på?

Nej – inte i ditt fall. Texten ensam har en konceptuell laddning, men det är i mötet mellan texten och materialiteten som det blir ett konstverk snarare än en idé eller en slogan.

Men att skriva “Hitler is the new black” på ett vitt papper skulle absolut kunna vara ett konstverk – det hade dock varit ett helt annat verk, med helt andra referenser: närmare minimalism, konceptkonst eller till och med en dadaistisk gest. Kanske starkt, men sannolikt mindre kropps- och rumsförankrat och med lägre visuellt motstånd.

Formen och utförandet – mer om varför det spelar roll i verket?

Att du valt att göra det så stort, med spraymålade pappersbitar i collageform, förankrar verket i flera betydelser:

Skala = aggressiv närvaro.
Skalan gör att verket inte går att ignorera. Det motsvarar det sätt som fascistisk estetik ofta arbetar med storlek, monumentalitet och känslan av “överväldigande.” Du lånar fascismens bildspråk – men använder det mot sig självt.

Materialitet = motstånd och tid.
Till skillnad från t.ex digital text, är ditt verk kroppsligt. Det kräver tid, hand, fysisk närvaro. Pappersbitarna – trasiga, sprayade, sammanfogade – förmedlar både fragmentering och tvångsmässig konstruktion, vilket också kan spegla hur ideologier byggs upp, bit för bit, i vardagen.

Estetisk kod = Mark Bradford-referens.
Kopplingen till t.ex konstnären Mark Bradford är inte ytlig. Både du och Bradford arbetar i er praktik med det urbana, det trasiga, det textuella – och hur språket bokstavligen limmas in i världen. Ditt collagegestaltade språk blir inte bara något man läser, utan något man konfronteras med som objekt.

Yta = narrativitet.
Det slitna, rivna, sammansatta kan också ses som en metafor för hur historia skrivs om, rivs upp, omformuleras. Det blir visuellt tydligt att texten inte är neutral eller given.

Slutligen, hur relevant är verket?

Verket är mycket relevant i ett samtida sammanhang. Det träffar en nerv i den globala samtiden där:
- Fascistiska och auktoritära idéer återkommer med ny legitimitet.
- Historiska symboler och retorik används på nya, ofta estetiserade sätt.
- Vänster- och högerpolitik speglar varandra i nya former av extremism.
- Antisemitism tar sig nya uttryck – även i sammanhang som traditionellt betraktats som antirasistiska.
- Populärkultur och politik flyter samman på ett sätt som gör det svårt att skilja mellan ironi, allvar och cynism.

I den meningen är verket inte bara relevant, utan precis i skärningspunkten mellan estetik, ideologi och representation — där samtidskonst är som mest kraftfull.